- Project Runeberg -  Noveller. Band 4 /
249

(1902) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pastorsvalet i Aulango ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gräsligt och olycksbådande — han behöfde endast nämna
det enda, men betydelsefulla ordet landsfiskal. Det
dofva knotet spridde sig snart från gång till gång och
från bänk till bänk öfver hela kyrkan. Ryktet växte
från mun till mun, förvirrades under sin framfart allt*
mera och kom till bänkarna närmast altaret i den form,
att prästen vore anförare för ett röfvareband, som stod
färdigt att omringa kyrkan och dräpa utan försköning
allt hvad därinne fanns. En obestämd fruktan och oro
intog alla sinnen; folket reste sig upp i bänkarna, alla
sågo sig omkring, likasom osäkra hvarifrån de borde vänta
den okända faran, och där hade icke behöfts mer än ett
barns gråt eller bullret af en fallande psalmbok, för att
denna lavin skulle ha lossnat och hela församlingen i
hejdlös förskräckelse rusat ut, för att trampa ihjäl
hvarandra i dörrarna.

Till all lycka hördes ingenting annat än det dofva
sorl, som gick genom kyrkan, och snart stod föremålet
för alla dessa hviskningar, den nye prästen, i sin
mässskjorta framför altaret. Ånyo sträckte sig alla halsar
framåt... Knotet var nära att ändock brista löst. Hvad
frågar ett uppretadt folk efter altarets helgd 1

Då hörde man prästen med hög och stadig röst
uppläsa syndabekännelsen. Dessa mäktiga ord, denna
skälfvande suck, som i så många sekler uppstigit ur det
fallna och återlösta människosläktets innersta djup —
denna bön, som bygger trons bergfasta brygga öfver
hisnande afgrunder tillbaka till ett förloradt och
återvunnet paradis — den droppade nu lik ett sommarregn
öfver förtorkande fält... allt böjde sig, allt ödmjukade
sig. Och likväl hade samma folk hört samma bön
alltifrån barndomen; icke en bokstaf var lagd därtill eller
tagen därifrån; men nu sades bönen så, som man icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:40:11 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/topnov4/0249.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free