Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pastorsvalet i Aulango ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
timmar instängd med kapellanen pastor Idegran. Deras
samtal bar icke kommit till eftervärlden. Man kunde
endast sluta af den unge prästens bedröfvade uppsyn,
när han återvände från kapellansgården, att alla
uppriktiga ord, alla bevekande uppmaningar varit förspillda.
En mästare, grånad i världens klokskap, låter ej korrigera
sig af en för sanning och rätt, för Gud och samvete
svärmande yngling.
Återkommen till prästgården, fann Stjernkors ett
bud, som kallade honom till jägmästaren von Holbach,
hvilken låg på sitt yttersta. Gubbens samvete hade fått
en knäck på samma gång som hans refben. Han svor
ena gången sju attan skock tunnor etcetera uppå att
han skulle köra hvar präst till h-e, och i nästa minut
begärde han att få tala med Stjernkors, bara »för att
skratta den f-n midti synen» och bevisa honom att allt
tal om ett lif efter detta var idel käringprat. På denna
besynnerliga kallelse infann sig Stjernkors, hvilken så
ofta hade sett sitt arbete för hedningarnes omvändelse
krönas med rikelig välsignelse just bland de gröfste,
uppenbaraste och mången gång därför ärligaste syndarne.
Hans förhoppningar sveko honom icke heller hos
gamle von Holbach. Dragonen satt hårdt i gubben och
spjernade envist mot. Vid första besöket blef han
desperat och körde prästen på dörren. Vid det andra
skrattade, svor och grät han om hvartannat. Vid tredje
besöket ville ej svordomen mer ha sin rätta muntra
klang, och löjet blef borta. Vid det fjärde påstod gubben
att alla människor voro fähundar inför vår Herre. Vid
det femte bekände han sig själf vara den största fähunden,
och vid det sjette somnade han af som en botfärdig
syndare, fast och uppriktigt förtröstande på den
allförbar-mande nåd, som han så ofta i lifvet försmädat och hånat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
