Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Bref från fröken Kerstin Fleming till hennes moder fru Anna Gyllenbögel, född Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
130 UNGDOMSDRÖMMAR
ord, när jag så talade, men när jag ändat, uppreste hon
sig och frågade om jag drömt det, ty annan sanning
kunde där intet vara.
Jag såg nu väl det jag länge fruktat och hvarför
jag gjort denna besvärliga resan, nämligen att Ebba
gensade i sitt hjärta allt hvad andra sagt henne om
konungens ändrade sinnelag och höll fast vid det
hoppet, att han nog skrifvit till henne som förr, men
att man henne de brefven förhållit. Jag måste då gifva
henne bevis att jag talat sant, och jag kan intet nog
tacka dig, k. fru Moder, att du på Svidja gaf i min
hand de två kärleksvisorna, som konungen diktat och
mig tillsändt, den ena svenska på Kymmenegård och den
andra tyska till Pernå. Utan dessa papper hade hvarken
jag eller någon annan kunnat öfvertyga Ebba om huru
det rätteligen var. Men nu lade jag dem framför henne
och bad henne dem noga genomläsa, sammanläggandes
bokstäfverna i den första, som voro Christina F., och i
den andra, som voro Fleming.
Jag vet intet huru länge hon stafvade dessa pap.
peren. Hon syntes intet förstå dem, eller intet kunna
läsa för gråt, eller ändteligen misstänkte hon något svek
därunder. Men handskriften var henne för välbekant,
för att hon kunde längre tvifla. Då kastade hon papperen
från sig och såg mig an med sådana ögon, som jag
aldrig kunnat tro, rätt som vore jag hennes dödsfiende.
Men jag sade till henne med gråtande tårar, att det
hade jag intet förskylt, aldrig hade jag sökt konungens
ynnest, som skulle vara min största hjärtesorg, därsom
jag intet visste att den skulle hafva en snar öfvergång.
Jag lofvade henne att aldrig återse honom, med mindre
han vore förmäld, och bad henne gifva mig till, att
jag en så oskyldig orsak var till dessa visorna, bedjandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
