- Project Runeberg -  Noveller. Band 1-2 /
I:233

(1901) [MARC] [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Riddaren Sankt Görans strid med jätten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

– Tillät mig säga er, min bäste kapten, att ni byggt
edra trappor för bevingade varelser, exempelvis höns.
Posito – uff, ännu fyra steg! – posito, säger jag, att
en vacker dag elden är lös; hvart tager ni vägen i denna
krångliga korkskruf, som ni, förlåt min uppriktighet, behagar
kalla en trappa till öfra våningen? Ponera att
ett skåp, en byrå, en säng, som bärgas, faller i trappan
och stänger utgången; hvart tager ni vägen? Perdu,
min bäste kapten; ni sätter klippingen till, ni slutar ert
ärorika lif med en asphyxia.

På dessa ord följde en kort tystnad, som afbröts
af ett eget slags knäppning. Det var kaptenen, som,
kanske utan att tänka därpå, uppdrog hanen på den
pistol han ännu bar laddad i bältet.

Görans öra, vant vid detta ljud, förstod strax dess
betydelse. Det återgaf honom mod och målföre. Han
närmade sig kaptenen med handen på värjfästet och
yttrade med en höflig, men kall bugning:

– Jag förmodar, att jag har äran tala till ägaren
af detta hus. Mitt namn är Ros, löjtnant vid kunglig
majestäts nyländska dragoner. Jag och min kamrat ha
sett oss tvungne att anlita eder gästfrihet, emedan vi
ridit vilse i skogen. Min uniform torde intyga, att jag
hvarken är en röfvare eller en tjuf, som er hushållerska
haft artigheten förmoda, och därför, tillåt mig säga, att
pistolen är öfverflödig.

Nu trädde kaptenen två steg framåt, fixerade Göran
med en blick af vild fanatism och utropade:

– Ni heter ej Ros. Ni heter Sundhagen. Ni har
kommit hit för att förleda min dotter, och ni kommer
ej lefvande härifrån.

– Min herre – svarade Göran, bestört mot sin
vilja – jag vet ej hvad som...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:04:03 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topnovel/a0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free