Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Riddaren Sankt Görans strid med jätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Pojke, om du ej springer, sker här ett mord.
Vill du slåss med en galning?
Dessa hastiga ord växlades under förnyade rasande
utfall af den vilde kaptenen. Göran insåg att hans
vän hade rätt, drog sig fäktande till balkongdörren,
sprang ut genom den och störtade med ett raskt
hopp ned bland trädgårdens rosor, denna gång utan att
skada sig.
Kaptenen stannade på balkongen. Han hade förlorat
all besinning, hans tänder sammanbetos, hans hand knöts
krampaktigt kring värjfästet.
– Han har än en gång undkommit mig! utropade
han, stirrande efter den flyende ynglingen.
Doktorn ville försöka att lugna den ursinnige, men
Rebecka höll honom tillbaka.
– Säg ingenting; ni gör honom endast värre. Se
om barnet där; jag förstår mig bättre på honom. Jag
visste ju, att hans onda stund skulle komma tillbaka.
Men så vild har jag icke på länge sett honom.
Därpå trädde hon bakom kaptenen, klappade honom
på axeln och yttrade tätt vid hans öra:
– Sundhagen är död!
Jätten vände sig om, såsom en sömnyr.
– Ja, upprepade hon, ni vet ju, att Sundhagen
är död.
– Men han var här... Jag har sett honom, svarade
kaptenen med tvekande röst.
– Ni bedrog er. Sundhagen är död. Han stupade
för tio år sedan i Västindien mot en engelsk kapare.
– Besynnerligt! fortfor den svarte mannen, märkbart
lugnare. – Jag tyckte likväl...
– Det är som jag säger. Nu skall kapten på
stunden lägga sig. Jag vet hvad som följer på sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
