Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. I Salmela gård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
11. I Salmela gård.
Lyckliga tjugu år, när man vid anblicken af två vackra
ögon kan förgäta allt, för att lefva i en försvinnande
sekund och uppgå i ett älskadt väsen såsom en fackla
i solskenet! Lyckliga tid, när den själfviska människoanden
kan odelad bortskänka sig själf med alla sina
anspråk på ära och lycka, när hela den oändliga världen
inrymmes inom de trånga murar, där den älskade bor,
och alla brokiga, stormande, fladdrande tankar smälta
bort i den enda, hvarom själfve den snöige lappgossen
sjunger på sin ensliga färd öfver fjället:
Sen jag dig fick se,
tusen tankar jag
har båd’ natt och dag,
tusen äro de,
och blott en ändå,
att dig äga få.
Säg oss icke, att dessa tusen tankar, samlade i en
enda, äro den flyktigaste bubbla som någonsin uppstigit
ur tillvarons ocean – att denna sekund icke har någon
eftervärld och denna själfförsakelse ingen morgondag.
Hvarje uppgående sol gör världen ny; hvem minnes i
denna stund, att solen åter skall nedgå och begrafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
