Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Sista kapitlet om Vernas rosor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
unge mannen vara ett så ädelt, så upphöjdt mål, att det
väl kunde fylla ett långt människolif. Dessa arma vildar,
dessa mellan djuret och människan stående varelser, inom
hvilkas bröst dock ett mänskligt hjärta kunde klappa så
varmt och i hvilkas odödliga själar dock bodde samma
törst efter utveckling och fullkomning, som hos hvarje
annan – o, att han kunde bärga dem som skeppsbrutna
spillror på lifvets strand och blifva för dem hvad hans
vän Ekströmer engång blifvit för Verna, befriaren, upprättaren,
tröstaren, människovännen!
Göran Ros anförtrodde denna plan åt sin unga
hustru, som omfattade den med förtjusning. De ägde
förmögenhet, de reste till Leipzig, där man lärde döfstumme
tala, men i Paris, där man lärde dem teckna,
herskade vid denna tid Marat och Robespierre. Efter
hemkomsten bosatte sig det unga paret i Åbo och grundlade
där den första tysta skolan i Finland. Måhända är
denna ringa början glömd, såsom hjärtbladet glömmes,
när plantan uppväxer. Hvem minns då mer den första
kärlek, som sådde fröet, den första hand, som vattnade
växten, den första varma blick, som gladdes åt groningen?
Det var ofullkomligt, såsom all början, men det hade en
framtid, det vardt med tiden ett stort och välsignadt verk.
Nu, när snart flera hundrade af dessa olyckliga stumma
barn uppfostras under en kärleksfull vård till tänkande
människor – nu, när de återfått sin Gud och sin
människorätt – nu ha de blifvit, om icke i talet, så
dock i tanken, hvad ett sådant stumt barn blef i denna
berättelse: Verna slafvinnan, förbytt till Verna våren.
Göran fick en civil tjenst, som var hans yrke för
världen och lämnade honom en del af eftermiddagarna
ledig för hans skyddslingar. Verna blef första lärarinnan
i den förunderliga, svårlärda konsten att kunna meddela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
