Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Gustaf III:s minne i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möda att draga uppå den strängen; hon skakade blott
det snöhvita hufvudet och sade på finska: »vain joutavia
puhutte!» – visst prata ni dumheter!
Af henne, för hvilken de fyrtio, femtio, sextio, slutligen
nära sjuttio åren sedan tredje Gustafs dagar lågo
som en tom, betydelselös rymd, hvilken det icke lönade
mödan att minnas, hämtade jag de första dragen af denne
monark. Och denna bild, återspeglad i ett barns fantasi,
växte sedan till och färglades genom tusen andra små
hågkomster från samma tid af personer som stått genom
andra eller tredje hand i beröring med händelserna och
i synnerhet med tidsskvallret.
Sådana funnos många i Finlands västra kuststäder,
hvilka så länge stått i en jämn och oafbruten förbindelse
med Stockholm och hvilka till den grad sökt kopiera
sin forna hufvudstad, att ännu på 1830- och 1840-talen
de finska städernas borgarehus, likasom de
finske godsägarnes boningar, voro byggda, inredda och
möblerade så troget som möjligt efter de svenska mönsterna.
Jag tviflar visst icke, att ju samma och mera
direkta hågkomster fortlefva mångenstädes i Sverige; men
traditionens lynne är sådant, att hon hänger sig segast fast
vid det aflägsna och längesedan förlorade. För Sverige
ligger ingen djup, oöfverstigelig klyfta mellan det som
var och det som är, och därför tränga de nya bilderna
förr de gamla åt sidan. Men i Finland – som nu slår
på egen, låt oss hoppas lycklig och rotfast botten –
vidhänga de gamla svenska hågkomsterna envist som
synden, ungefär som de norska på Island, och den till
hälften glömda hjältesagan har i Borgå funnit en Sturleson
– mutatis mutandis, som min gamle rektor brukade
säga, när han jämförde sig med Lykurgus och pojkarne
med spartaner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
