Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Savolaks ödemarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
getter och taket af en liten torpstuga på afstånd mellan
björkarna voro de enda spår man där kunde upptäcka
af människoboningar.
De båda vandrarne – i hvilka vi igenkänna sergeant
Croneld och hans fars gamle korpral vid namn <I>Durk</I> –
tycktes icke det minsta bry sig om nejdens skönhet, utan
fortsatte vägen så skyndsamt korpralens tröga ben kunde
förmås att lunka framåt. Detta måtte likväl ej ha förekommit
hans unge följeslagare fort nog, ty sergeanten
trafvade stundom ett stycke förut, tittade mellan träden
för att undersöka om vägen var fri, och stannade sedan
otåligt för att invänta kamraten, som beständigt blef efter.
Korpral Durk var likväl ej den som förstod fina
inviter, när det gällde att röra på benen. Under den
röda hundskinnsmössan, hvilken lika orubbligt hängde
öfver hans gråa lugg både vinter och sommar, framblickade
ett lika orubbligt, uppnäst och väderbitet ansikte,
hvars utmärkande drag just var egenskapen att
icke låta sig något bekomma. Sitt namn hade han fått
på ett så besynnerligt vis, och händelsen målar så troget
mannens lynne, att den kanske förtjenar ett par ord, så
mycket mer som den utgjorde korpralens enda krigsbedrift
och veterligen det enda han uträttat här i världen
med riktig ångmaskinsfart.
Han var en axelbred slyngel om sexton eller sjutton
år och hette jag vet ej hvad, när han första gången
drog i fält som trosspojke vid Wrangels kår år 1741.
Armén, som väntade attack, kamperade utanför Villmanstrand,
men Durk med sin tross tog reträtt inom fästningen.
När han där en stund betraktat slaget från
vallarna, tyckte sig Durk, som var trött af stryk och bråk,
ha sett nog och lade sig att sofva på en bänk i en
drängstuga. Senare på kvällen hörde han något oväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
