Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Den första kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
långt senare upptecknades, när vallflickans bruna hår
längesedan var snöhvitt af ålder och hennes friska,
klangfulla stämma darrande som en höstvind i vissnade löf,
medan visan från Savolaks allt ännu fortfar att vara
lika vårligt ung, lika vemodigt tjusande[1]
Borta är min vän från de blommande dalar,
borta i konungens gyllene salar.
O, du min fågel, min ljufva, min älskade,
kommer du ej än?
Säg, kommer du ej än?
Fågelen han sjunger på fladdrande vingen;
klart som min hjärtevän sjunger dock ingen.
O, du min fågel, min ljufva, min älskade,
kommer du ej än?
Säg, kommer du ej än?
Det klang så klart i den svala sommarkvällen; den
gröna solbelysta skogsbacken med sina skämtande ekon
återkastade ord och toner som fjäderbollar mot
bergväggen, och de regnade som blommor ned på ynglingens
hjärta. Midtunder fientliga passioner, hat och falskhet
ljöd här emot honom en fridsbön ur naturens eget,
öppna, älskande bröst, och nu förstod han dess mening.
Nu först blef det honom rätt klart hvarför han ville
lefva och strida och hvarför han kunde, om det så blef
hans lott, med glädje dö. I detta sköna land, vid denna
glimmande sjö, under dessa gröna björkar och i
aftonskimret af denna sjunkande sol klappade för honom ett
ungt hjärta, som skickade honom sin hälsning i
vallflickans visa. Nu hade fäderneslandet fått en själ, det
hade antagit en lefvande form, det blickade mot honom
ur en flickas öga, och han igenkände dess drag under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
