Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Röda kammaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Nåväl, skjut den med all din kraft åt fönstret till.
– Den går inte.
– Försök ännu; järnet är troligen rostadt.
– Omöjligt; det är fastmuradt i väggen.
– Det ser endast så ut. Tag någonting att slå
med, tag ett vedträ. Se så, än en gång? Rörs det?
– Icke alls, mormor!
– Det var besynnerligt! Jag kan omöjligen ha
misstagit mig. Din morfar, mitt barn, var mycket
invecklad i sin tids politiska planer och måste ständigt
vara beredd på att en dag se sitt lif och sin frihet på
spel. Fördenskull lät han här i sin sängkammare, bakom
själfva sängen, anbringa en lönndörr, genom hvilken
han kunde rädda sig, i händelse af en plötslig
öfverraskning, och det gafs tider då ständigt en sadlad häst
hölls i beredskap här utanför om nätterna.
– Och det har han själf berättat mormor?
– Nej, icke han själf, utan gamla Lisa, korpralens
hustru, som genom sin man var invigd i hemligheten.
Jag själf har aldrig sett denna dörr, men jag är säker
uppå att den finns. Får du då allsinte järnet att
röras?
– Nej, mormor, icke det minsta!
– Så stig ned då. Det gagnar oss också till ingenting;
jag ville endast visa dig att jag kände lokalen.
Men huru i all världen ha vi kommit hit?
– Minns inte mormor? Vi nödgades köra in hit
undan yrvädret och vargarna.
– Ja det var sant. Ser du, barn, mitt minne är
försvagadt för allt hvad som nu föregår omkring mig,
men däremot minns jag femtio år tillbaka så tydligt
som om det varit i går. Låt oss gå till hvila, jag vill
försöka att sofva och glömma – glömma allt, allt, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
