Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Söderom Östersjön 1856 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
välde, Englands triumk och inbrottet af en ny tid, hvars
medelpunkt icke mera var han. Desse män, omätligt
stora och omätligt själfviska, hade i den stunden fallit
för samma nemesis: den som griper till svärd, skall med
svärd förgås. Men mätte man noga dem båda, så stod
Napoleon där till sist oändeligt större. Fredrik satt där
butter och styf; stryk var behållen gåfva, och därefter
reste han sig åter, densamme som förr, en stor general,
en slug diplomat och som regent en skicklig maskinist,
men i allt hvad därutöfver gick en kall, en trångbröstad
egoist, utan verklig nobless och därför utan verklig
storhet — en man som såg stor ut blott därför att samtiden
rundtomkring honom var så liten. Den andre åter —
han som också reste sig ånyo, men blott för att störta
än djupare och utandas sitt lif på kratern af en utbrunnen
vulkan — i hans bleka, men intill det sista majestätiska
drag, vid sidan af den blinda tro på ödet, som hos honom
ersatte religion — och Fredrik U trodde knappt på ödet —
där läste man ett fint, ädelt drag af mänsklig sorg tillika,
som något försonade blickens djupa mörker. Man såg att
med honom föll en idé — låt vara en idé som trotsat
och förtryckt alla andra, men dock en världshistorisk idé,
till hvilken Fredrik II aldrig förmådde höja sig, och därför
föllo med honom endast eröfraren och preussaren, men med
Napoleon föllo ett tidehvarf och en världsordning. Under
så stora spillror begrafvas äfven den största själfviskhet,
och historien, antingen hon står i Leipzigs museum eller
ristar i marmorn sin yttersta dom, skall aldrig förneka
Napoleon I storhetens pris, medan hon småler åt Fredrik
II:s smickrande titel alt heta den ende.
Och vidare ilade lokomotivet framåt Thuringer
järnvägen förbi århundradens slagfält: Breitenfeld, Merseburg,
Grossgörschen, Auerstädt, Jena, Lutzen med Schweden-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
