- Project Runeberg -  Resebref och hågkomster /
214

(1907) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Söderom Östersjön 1856 ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ett behok, en väsentlig beståndsdel i dess dagliga lik.
Söderns eldigare fantasi och dess husliga vanor, så olika
våra, förklara det som hos oss vore otroligt, huru en
fattig arbetare eller en ännu fattigare sömmerska hela
veckan igenom kan svälta och träla blott för att kunna
bestå sig på söndagskvällen en biljett till teatern.
Parisaren, också den bästa, har intet hem i den mening som
vi förstå det; själfva hans språk har intet annat uttryck
därför, än det färglösa chez soi, eller det ännu mattare
au logis. Det är utan tvifvel en olycka, hvartill
uppfostran i mycket är skuld, ty de flesta barn uppfostras
från sjunde året utom familjerna; men det ger teatern
en social betydelse utöfver hvad den någonsin kan vinna
hos oss i norden. Det slags hem, hvaröfver parisaren
förr var så stolt, den bildade salongens kvicka
umgängeston, det är, säger man, numera blott en skugga af hvad
det varit. Klubben har uppslukat många; teatern har
uppslukat alla. Det är dit man går för att träffa sina
vänner, och dit ha äfven kvickheten och det fina vettet
ofta nog emigrerat.

En sydländsk teaterpublik spelar själf med på ett
sätt som vi ej äro vana vid. Det minsta ögonblickliga
intryck af tillfredsställelse eller obelåtenhet uttalar sig
genast; det begrafvas ej, som hos oss, uti tystnad eller
sådana applåder, där mängden af vana följer med den
som börjar. Den minsta nyans i spelet senteras på
fläcken; en skådespelare har kritiken lifslefvande framför
sig, ord för ord, steg för steg; det lifvar hans spel, det
tvingar honom att studera minsta gest. Han kan blifva
publikens ögontjenare, men la la framsläpa sin roll kan
han aldrig. Publiken uppfostrar skådespelaren, och
skådespelaren uppfostrar publiken; båda kunna fara vilse, men
bådas växelverkan är nödvändig för scenen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:04:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topresebr/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free