- Project Runeberg -  Resebref och hågkomster /
336

(1907) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hågkomster ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ett bibelspråk. Formännen på torget slogo så kraftigt
kring sig med armarna, som det endast brukas i teatern
för att uttrycka en Romeos förtviflan. Hästarnas
andedräkt förvandlades kring deras näsborrar till drifvor, som
oupphörligt smälte för att oupphörligt förnyas.

Nu sken likväl solen, hvitt på hvitt, ja så hvittf att
fält, gator och tak gnistrade af diamanter. Hon stod
lågt, hon hade omkring sig en gård af töcken, men hon
gaf lif och glädje åt vinterlandskapet. Jag såg ingen
frysa; alla som jag mötte på gatan sågo muntra ut, som
fisken i vattnet; alla ville begagna den korta dagen, men jag
skulle förtala dem, om jag sade att de gjorde sig onödig
brådska. Gud skapade ingen hast här i vår kalla nord.

Jag kände mig, jag som andra, hemmastadd i vår
nordiska vinter, men jag hade ännu intet klart begrepp
om alla hans egenheter. När jag vid hemkomsten fattade
med min våta vante i dörrvredet till förstugan, stannade
vanten fastfrusen på vredet. Vid det jag förtretad
ryckte honom lös, råkade jag med två fingrar vidröra
mässingen, och fingrarna gjorde detsamma som vanten.
Det brände som glödande järn. Med en grimas af smärta
stack jag den sårade handen i fickan och aktade mig
väl att bli utskrattad för min dumhet. Jag inträdde med
hurtigt mod och låtsade om intet, förrän någon anmärkte,
att mina öron voro hvita som isbitar. Ja, jag hade ett
par gånger känt som nålstygn i öronen, och nu kunde
de afbrytas som pepparkakor. De gnedos flitigt med snö
och blefvo röda igen, men sedan länge nästan för röda
för att passera obemärkta. Vintern satt i dem, och någon
näpst skulle jag få för min ärelystnad att vilja tåla allt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:04:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topresebr/0340.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free