- Project Runeberg -  Resebref och hågkomster /
354

(1907) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hågkomster ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Om nftgon timme vaknade han därak att hästen
stannade. Man hade kommit till en grind, och torparen
befanns, också han, nickande i en behaglig slummer.
Unge herrn reste sig upp i kärran. Utan att veta huru,
hade han under sömnen påtagit kapprocken, som legat
vid rockens sida. Han hade drömt en elak dröm; röfvare
med långa skägg, förfärliga dolkar och plymer i mössan
hade anfallit kärran och bortröfvat hans skatt, hans gyllne
palats, hans skidor af pärlemor och bollar af guld. Han
såg sig om efter rocken — och borta var den, verkligt
och sannfärdigt borta! Han sprang ned, han genomsökte
kärran, han sprang med hjärtat i halsgropen ett långt
stycke tillbaka långs vägen. Ingen rock! Borta var hela
Ellidas saltlast! Borta voro de elfvatusen — röfvade,
plundrade, stulna, vare sig af skogarnas troll eller
klyftornas Rinaldiner, ty att hans skatt kunde försvinna så
simpelt som genom att glida ned öfver karmen af
schäs-korgen, det kunde pilten aldrig föreställa sig.

Där stod han nu handfallen. Han hade varit en
något viktig man förut. Han hade på hvarje
gästgifvar-gård, där man rastade, sett sig så betydelsefullt omkring,
som om hela världen bort veta hvad för en karl han
var och huru han vägde sina elfvatusen. Han hade
tänkt: den där byn kunde jag köpa som den går och
står, och han talade i sådana gåtor, att torparen Anders
förundrade sig. Men nu kröp sanningen fram. Nu måste
Anders få del af hans bekymmer. Det var ett
märkvärdigt ögonblick! Anders förde handen i sin yfviga
lugg; därpå tog han ur fickan en ny buss; därpå jämkade
han selarna bättre på hästryggen; slutligen öppnade han
sin mun, talade och sade:

— Jag tror att vi vända om.

Ja, hvad ville man göra, man vände om.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:04:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topresebr/0358.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free