- Project Runeberg -  Sägner i dimman /
29

(1902) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Augustas hallon

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

afbidade stumma och resignerade vår tur i raden, när
jag i det vanliga tillropet framför linien: »sista paret
ut!» igenkände häradshöfdingens röst. Han! tänkte jag
med uppstigande vrede. Men nästa ögonblick återkom
jag till min förra trotsiga tanke: med er, min herre,
ämnar jag icke täfla om bytet!

Vår tur var kommen, vi sprungo ut åt olika sidor.
Höfligheten fordrade att jag tog några steg; därpå
stannade jag, alltför viss att blifva besegrad och alltför stolt att öka motståndarens triumf med ett bemödande att
undgå mitt nederlag. Mot min förväntan lät Augusta
ej taga sig. Hon hade redan som barn varit en
snabb-löperska; ett flygande fjun af ängskaflen kunde icke
gratiösare än hon flyga fram öfver ängens ranunkler.
Nu sprang hon som jagad af stormen; man kunde nästan
tro att hon till hvilket pris som helst ville undgå
förföljaren. Koketteri, tänkte jag. Låt henne springa!

Han gjorde sitt bästa, den fine herrn med sina
stärkta löskragar, sina snäfva, snusbruna benkläder och
sin svalstjärt till frack. Det var icke mera ett nät, det
var en ryssja, en notkil; han skulle, kosta hvad det
ville, fånga sin guldfisk i någon återvändsgränd, framför
en hög af timmer, eller en på marken utgillrad långbent
skeppsmast. Jag stod orörlig och såg de två försvinna
i närheten af det olyckliga jättefartyget med dess
spöklika refben.

— Men, Otto! hörde jag bakom mig min mors
förebrående röst, ty mitt kallblodiga lugn gick dock nästan
för långt.

Hade påminnelsen kommit från någon annan, skulle
jag troligen satt mig ned att hvila på närmaste
brädstapel; nu styrde jag mina steg långsamt mot jättefartyget.
Hvilken syn! När jag uppnått dess varf, såg jag min

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:05:09 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topskr22/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free