- Project Runeberg -  Sägner i dimman /
103

(1902) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Fröken Drifva

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det värsta återstod. Den som försökt det vet hvad
det vill säga, när tre sammanspända hästar kämpa för
lifvet i en hvirflande flod. De insnärjde sig i tömmar
och seldon, trampade och nedtryckte hvarandra, medan
iskanten brast under deras framhofvar vid hvarje
flåsande försök att finna ett fotfäste. När vi kommo till
stället, hade Drifva afskurit draglinorna, men icke lyckats
få fatt i fimmelstängerna och de mellan liggande remtygen.

— Står du och gapar? ropade hon nu till kusken.
— Lägg dig på magen och håll släden, så vill jag
försöka afhaka fimmelstängerna.

De resande stirrade med förundran på Drifva. Hon
var vacker, där hon stod på isranden med sina högröda
kinder, sina blixtrande bruna ögon och den djärfva
beslutsamma hållningen, som visade sig vuxen hvarje fara.
Med Frostes biträde lyckades kusken fasthålla den
sjunkande släden. Snart befann sig Drifva på denna
gungande, med vatten uppfyllda farkost, som hvarje
ögonblick tycktes sjunka. För att uppnå fimmelstängerna,
måste hon icke blott böja sig med högra armen och
skuldran under vattnet, utan äfven riskera ett mördande
slag af de förtvifladt sparkande hästarnas bakhofvar.
Lyckligtvis voro de arma kräken redan utmattade. Drifva
hakade loss fimmelstängerna och kom lyckligt, men
genomvåt, åter på fasta isen. Hon hade tagit sitt bad i
tjugu graders köld.

Jag Kade blott kunnat vara ett gråtande och
onyttigt vittne till detta uppträde. Men knappt var Drifva
åter på isen, innan hon varseblef Froste.

— Hvad går åt dig, lille stackare? frågade hon.
Lipar du nu för att jag gick i forsen och icke du?

— Det är ingenting, svarade Froste, och med
detsamma svimmade han.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:05:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topskr22/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free