Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Lindanserskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Har du icke läst, att du skall älska Herren din
Gud af all din själ och af all din håg? Får du den
som du har kär, så tacka Gud och var lycklig! Får du
honom icke, så tacka Gud och försaka!
— Låt mig dö!
— Hvad är det för dårskaper? bannade Lisu med
den enkla bondkvinnans praktiska uppfattning. —
Likasom döden vore alltings slut! Om allt ginge oss så i
händer, som vi i vår fåkunnighet trängta, så blefve ju
själen mätt af välfärd. Men lifvets bröd kommer till
de hungrande och törstande, ej till de mätta. Nog
minns jag en, som jag hade af hjärtat kär, den tiden
jag var ung och oförståndig, som du. Sjön tog
honom, fattig gosse. När jag fick veta det, stod jag vid
bakugnen, och alla bröden brändes. Men si, lefva
måste jag ju ändå, och det är bra som det är. Jag har
haft godt af att icke få allt som jag velat. Visst skall
du lefva.
— Låt mig lefva hos dig, Lisul Jag är en sådan
underlig människa, att det finns två själar hos mig.
När jag är hos dig, böjer sig den ena själen och säger
amen; när jag icke är hos dig, dansar den andra själen
på linan, men rätt som det är, springer den ned i mörka
grafven.
1 detta ögonblick vaknade Pervoj, sträckte sig
gäspande och såg på sitt ur. Jag steg tillbaka, satte mig
på en bänk och hörde pajazzon ropa: Allons! — Han
var påtagligen den andra själen, som snarkat under
Luthers katekes och som en dag skulle hoppa
hufvud-löst ned från jordens spända lina in i den mörka
evigheten.
Felicia kom gråtögd ur kammaren, sade farväl och
gick mig förbi med en främmande bugning. Pervoj följde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
