Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Lindanserskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Tio tusen! svarade jag.
Lindanserskan stod några ögonblick rak och utan
minsta rörelse.
— Hon är trött! Hon hvilar sig! sorlade
folkhopen.
— Solen förblindar henne! mumlade andra.
1 samma minut såg man något hvitt och rödt
nedstörta från höjden, fattas af vinden och falla i båglinie
till marken. Hopen blef stum. Det var Felicias
balanser-stång, som fallit och nedslog mot stenarna med ett
skall-rande ljud.
Herr Barthold stod vid min sida och fattade mig
i armen. Jag kände hans hand darra, i det att han
hviskade:
— Kontraktet! Jag skrifver under!
Vi voro beredde* därpå. Aldrig har ett kontrakt
blikvit snabbare undertecknadt. Medan mina.vänner
besörjde underskriften, besteg jag brunnen för att gifva
det öfverenskomna tecknet. Hon på linan skulle icke
igenkänna mitt ansikte, hon skulle känna min uniform.
Men den röda näsduken stod icke att finna. Fickstölder
voro okända i denna beskedliga landsort; duken måste
ha tappats i trängseln, medan vi banat oss väg genom
folkhopen. Och på en sådan obetydlighet hängde ett
människolif! Där stod jag maktlös, förtviflad, hvarje
sekund väntande att se den hvita dufvan utbreda sina
vingar till flygt — till detta tredje språng, som skulle
blifva det sista.
Herr Bartholds darrning tycktes hafva meddelat sig
åt publiken. Fasan stod målad i alla ansikten. Några
smögo sig bort för att undgå anblicken af ett fall; andra
bortfördes vanmäktiga; många förbannade det gudlösa
vågstycket. Åskådarne syntes öfvertygade att flickan
15. — Sägner i dimman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
