Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Lindanserskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig att icke under tre år återse Felicia. Glöden tycktes
alldeles förbrunnen, askan återstod.
Hans löfte underlättades af fredsslutet, som hade
till påföljd att vår bataljon förflyttades till södra
Ryssland, hundrafemtio mil från det farliga föremålet. Två
år senare fingo de älskande tillåtelse att korrespondera,
men begagnade denna lycka oväntadt sparsamt. Stanislas
blef vid sina tjugufem år mer och mer fadern själf, en
sluten och folkskygg kvinnoföraktare, för hvilken hvarje
skönhet, äfven den fordom beundrade, numera var
likgiltig och som blott tycktes känna en rest af tillgifvenhet
för sin mor.
När tredje året efter skilsmässan närmade sig sitt
slut, öfverraskade mig Stanislas en dag med
underrättelsen att han lagt in om af sked.
Jag lyckönskade honom att nu, som stabskapten,
kunna återvända till fäderneslandet och blifva jordbrukare
— en utsikt, som hägrar i hoppet för hvarje finsk officer
i rysk tjenst.
— Ja, svarade han, jag reser hem för att gifta
mig.
— Med Felicia Conti?
Han nickade tankfull.
— Men har du betänkt detta steg? Fruktar du
icke att edra känslor förändrats? Hvarför icke se henne
först och sedan besluta?
— Hvartill skulle det tjena? Sitt öde kan ingen
undkomma.
Han reste verkligen, icke som den lyckligaste bland
dödlige på kärlekens vingar, utan som en likgiltig slaf
under hvad han numera ansåg såsom sitt öde.
Sjuklägret och tre år af ett inåtvändt lif utan näring för de
flammor, som engång kommit detta förkolnade hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
