- Project Runeberg -  Sägner i dimman /
310

(1902) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Toma hjärtan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

starkare och beledsagades slutligen af något som liknade
sång, eller kanske snarare ett recitativ, med ord dem
jag ej kunde uppfatta. Det var en sällsamt vild melodi,
hvars like jag aldrig förnummit förr eller senare; än
trotsig och djärf, än mild och bönfallande, men under
allt detta enformig liksom de sånger, i hvilka den ryska
soldaten utgjuter sin själs dunkla suckar och längtan.
Natten, tystnaden, ensamheten, det matta lampskenet och
det hemlighetsfulla som förehades i rummet bredvid, allt
förenade sig att höja effekten af denna sång och verka
på inbillningen. Snart begynte äfven min fantasi att
spela mig arga puts. Det förekom mig som hörde jag
därinne dessa oförklarliga suckande ekon, hvilka ryktet
berättade åtfölja Rödlers sånger och som så ofta
förfärat hans dryckesbröder. Jag återkallade i minnet alla
dessa mystiska berättelser och intogs af en spänning,
omöjlig att beskrifva. Hvarje minut väntade jag att
höra dörren slås upp eller fönsterna klinga. Det
förekom mig verkligen som begynte möblerna att flytta sig
och klappa takten till melodin, och när min blick föll
på Gustaf III:s porträtt, såg jag dess drag få lif, dess
läppar röras till ett smålöje och dess stora, snillrika
ögon se på mig med ett förunderligt lefvande, förtroligt,
nästan skälmaktigt uttryck. Synvillan blef så stark, att
det svindlade för mina ögon; det ekade i alla väggar
och hörn, skuggor skymtade förbi och grepo efter mitt
hår, händer utsträcktes och fattade mina händer, likbleka
ansikten tittade fram bakom gardinerna och betraktade
mig med hånande blickar. Jag sprang upp, jag visste
knappt mer hvad jag företog mig, en obeskriflig känsla
af fasa fick makt öfver mig; jag ville fly, men förmådde
det icke, jag kvarstannade midtpå golfvet, oförmögen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:05:09 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topskr22/0310.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free