- Project Runeberg -  Sägner i dimman /
343

(1902) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Årstiderna. (Naturskildring) - A. Våren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sådan är denne gynnare: man ser honom icke, om
man icke bär honom i sitt eget öga. Bär man honom
där, då finner man honom öfverallt: på Salutorget, i
ämbetsverket, i budoiren och studentkammaren, i
kasernen och handelsboden, ja, i sjukhuset och på en
grönskande graf. Han är öfverallt där han finner lif, och
allt vill ju lefva! Har jag rätt, mamsell Hedmansson?
Ni har sett våren i hafvet; jag är säker uppå, att ni
äfven sett honom i bergen, i morgonrodnaden, i den
slocknande stjärnan, likasom vi alla känt honom andas
i världens luft.

Anna Hedmansson. Jag vill minnas mig hafva läst
i Matthei sjette kapitel någonting om vårt öga. Är det
ofördärfvadt, se vi ljusi Men hvad betyder det »inre
ljus», som kan förvandlas till mörker? Har då vår själ
andra fönster än ögat? Det måste väl vara så, när det
stundom kan synas så mörkt inom oss, fastän ute är
ljust, och en annan gång åter så ljust inom oss, fastän
ute är mörkt.

Jag minns en mycket sorgsen vår på min hemort.
Ljus hade vi nog omkring oss, men icke inom oss. Det
var ett kallt ljus; naturen sof, som hade hon varit död.
Icke en blomma, icke en fjäril. Träden utan löf voro
som hjärtan utan kärlek; sjön i sitt istäcke var som en
lifstidsfånge, smidd vid sitt fängelses mur.

O, huru vi längtade! Huru än dagen sken och
natten strålade, hade vi mörker inom oss. Vi tänkte: i
år kommer aldrig våren! Jag kan ej säga hur tung den
tanken var: en förlorad himmel, ett sviket hopp. Vi
kände oss liksom vissna. Min kloka moster skrattade
och sade till oss: vänta! Ja, vi väntade, och våren
kom icke. 1 hans ställe kom sjukdomen, i hans ställe
kom sorgen. Hvarje dag ringde klockorna för de döda:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:05:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topskr22/0343.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free