Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Werner Holmberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det bär intrycket af en smärtsam förlust, bär det
därjämte en stor tillfredsställelse. Det säger oss, att dagen
har randats för denna yttersta nord, när bildningens
sena blommor begynna att bära frukt — när vi, icke
mer tyngda till jorden af våra bekymmer om daglig
bärgning, ändtligen äga frihet och mod att lyfta vår blick
till en förädlande konst, att upphämta de pärlor, som
våra fäder förtrampat i arbetets brådska, och med vidden
af våra förluster förneka vårt armod. Ja, det lands
konst, som ägt en Werner Holmbergs pensel att mista,
är icke mer den förlorade, vanmäktiga, förtvinande
planta, om hvilken man så ofta sagt oss att hon icke
äger någon rot, något hopp här i norden. Hon har
frambragt en blomma, som visar att hon har lif, att
hon har framtid, och fastän denna herrliga blomma så
tidigt vissnat, har hon dock lefvat och blomstrat länge
nog för att utså nya, hoppfulla frön för kommande tider.
Ack, hvem ville bestrida, att marken ännu är frusen
och hård aom i de första vårdagarna? Vi äro ett af
Europas äldsta folk — vårt namn går inemot tvåtusen
år tillbaka i tiden, våra anor törhända dubbelt så långt;
och likväl äga vi en bildning från i går, en konst från
i dag. Sekler och årtusenden ha runnit oss förbi likt
en brusande fors, som bortsköljt blommorna från sina
stränder; först i dag ha vi begynt att älska dem, vårda
dem och sörja dem, när de vissnat. Det slags sorg,
som förenat oss här, är helt ny för oss. Hvem sörjde
Laureeus, när han ung, ensam och öfvergifven andades
ut sin svärmiska själ på en främmande jord? Och
likväl hade han — en nordisk Prometheus — röfvat
gnistan från gudars härdar och låtit henne lysa mot
skuggorna, tills hon förtärde honom. Hvem sörjde
Finn-berg, som nötte bort sitt lif och sin stora förmåga i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
