Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Känslor utan namn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den hårda marmorn, besjälat bronsen, frigjort parkens
genier och lagt en mening i blommornas aftondoft. När
de båda gestalterna närmade sig och den halfslumrande
vinden rörde ånyo sina domnade vingar, uppstod ett sus
mellan grenar och blad, mellan marmor och brons i det
ovissa månskenet. Hebe sade till Flora: ser du honom?
Flora svarade: ja, det är han! Dryaden tycktes utsträcka
armarna för att hälsa de kommande, faunens hesa
stämma uppväckte bronslejonen, deras manar reste sig,
de tycktes vilja störta till sin beherskares fötter oeh
säga till honom: befall öfver oss! Pelarne i portiken
framträdde ur skuggan och glänste hvita af glädje;
basrelieferna och freskerna bådo bevekande om en stråle
ljus för att kunna synas och se.
I löf och blommor gick ett mildare sus. Nejlikan
sade till jasminen: känner du henne? Jasminen svarade:
ja, det är hon! och framförde detta budskap till rosorna.
Rosorna läto talet gå vidare till träden och sade: hon
har sett oss, därför kunna vi ännu blomma. Bland
myrtnar och mandelträd susade samma hviskning: hon
är vår, och vi äro hennes. Platanen sade: hon känner
alla språk, hon vet äfven vårt, låt oss säga till henne: ave!
Sorlet nådde slutligen fram till den gamla lagern,
som nu hade det afundsvärda företrädet att beskugga
de två, hvilkas närvaro lifvade och hänryckte hela
trädgården. Han härstammade, frö efter frö och rotskott
efter rotskott, från den ättefader, som engång i tiden
beskuggat Virgilii panna. Dante hade i hans faders
skugga drömt om sin Beatrice; Laura hade af hans första
späda blad flätat en krans åt sångens krönte furste
Petrarca. Trädet lyssnade på det växande suset i
aftonvinden och blandade ett rassel af löfven däri. Ja, ja,
sade löfven, de store från fordom hafva kommit oeh
26. — Topelius, Smärre skrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
