- Project Runeberg -  Stjärnornas kungabarn / Del 1. Nattens barn /
111

(1889) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hem, tag min helgdagskjol eller låna mig den sämsta du
har; Bennu måste få sina kläder tillbaka. Vänta... han
är hungrig. Gif honom brödet, som är för min
morgon-vard! Jag möter dig på skogsvägen. Fort, säg åt ingen;
jag skall sedan tala om det för mori

Sigfrida var fjorton år, äfven hon, men hur olik
dessa två! Ljushårig, from, god, blomstrande frisk,
oskyldig, vek, hjärteglad, utan lärdom, utan sorger, vuxen
i skog och mark som en bofink i fredadt bo. Hon
visste ej huru kär hon haft Bennu, förrän hon saknade
honom. Nu såg hon honom så underlig åter. Men hon
frågade icke, hon räckte honom ej sin hand, hon fällde
stäfvan, där brödet låg instucket, hon föll honom om halsen,
kysste honom, rodnade med detsamma starkt och sprang
utan ett ord sin väg för att uträtta Hagars ärende.

Gossen i flickkläder såg förundrad efter henne. Han
förstod icke kyssen, han förstod blott, att de förr varit
goda vänner. Sedan han flydde från Kaskas torp, hade
han glömt hvad kvinnlig ömhet var, till dess att han på
Lavila kände någonting varmt kring sitt hjärta, och
värmen kom den gången nästan så högt som från solen.

— Ät och drick mjölk! sade Hagar. Vi ha två mil
till Skuru.

Bennu intog sin systers plats som vallflicka, medan
hon gick att möta Sigfrida. Han åt, men det smakade
icke. Det rasslade i skogen; han vände sig darrande

ditåt. Tramp hördes af hofvar... nej, det var en fåle,

som i sin glada ungdomsyra tog sig för att galoppera i
beteshagen. Intet ljud af förföljame. Den annars så
oförfärade gossen var rädd för ett fallande löf. Han hade
för första gången gjort bekantskap med den fruktansvärda
makt, som beherskar äfven den modigaste, äfven den

mest förhärdade — samvetets makt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:05:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topstjarn/1/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free