Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22. Stjärnan.
’ Mig är gifven hans kraft, men icke
hans kärlek.
Innan svenska hären hunnit betrygga sin seger, förfölja
den flyende fienden och själf unna sig nödig hvila,
var den korta höstdagen redan till ända. Endast de
närmast lägret liggande sårade hunno föras till
fält-skärerne. Några uppsöktes på kvällen och natten vid
skenet af facklor; många blefvo kvarliggande till följande
dag bland högarna af de döde.
Urban Niemand uppvaknade på natten ur sin
dödlika dvala. Tiden stod stilla, världen fanns icke mer,
lifvets svaga låga fladdrade upp, likasom på försök, i
några knappt märkbara hjärtslag. Han var död och
icke död. Han hade en aning om att han möjligen
lefde, men icke den minsta föreställning om hvem
han var eller hyar han låg. En obeskriflig känsla af
tröstlös öfvergifvenhet var det enda han oklart fattade.
Något låg tungt öfver honom, han visste ej hvad. Han
bar det utan att veta hvarför. Han hade ej ens vilja
nog att befria sig därifrån. Hans dvala var icke tillintet-
görelse, icke dröm, men någonting mellan båda.
Han låg så en tid orörlig; men om det var en
minut eller ett århundrade visste han icke. Då hände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
