Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Godt, jag är strax färdig, svarade drottningen med
en vårdslös hälsning. — Hjälp mig, du . . . Hvad heter du?
— Hagar.
— Hjälp mig med klacken, du I Sådant dumt påhitt
att göra människor halta!
Och Hagar förenade sina bemödanden med
drottningens att bortskära klacken. Men klacken var fästad
med järnpliggar och motstod deras anfall. De måste
anlita den förvånade sjömannen, som ändtligen lyckades
afskära det motspänstiga föremålet, med den framgång,
att en bit af skons häl delade klackens öde.
— Nu kan jag gå, sade drottningen tillfredsställd,
profvande skon. — Se här, barfot! — Och hon räckte
Hagar ett guldmynt.
Hagar kände sig förödmjukad.
— Med nådig frökens tillåtelse vill jag gifva den
granna penningen åt Norrköpings fattiga, svarade hon.
— Är du högfärdig? — Och Kristina genomborrade
sin medtäflerska i stolthet med en blick af förakt.
— Min sko vore ej värdig en så hög ära, om
den såldes, svarade Hagar, i det hon återlämnade den
kungliga ringen.
Drottningen vände henne ryggen och tog Herman
Flemings arm för att gå. I detsamma trampade hon på
en bok.
— Jag har tappat min Tacitus, sade hon.
Fleming böjde sig ned, upptog boken och räckte
den åt drottningen.
— Det är Tacitus, anmärkte han, grimaserande med
sitt trumpna löje och en blick på Hagar, ty han
igenkände det våta föremålet från Andromedas förstäf.
— Men detta är icke min bok! utropade Kristina.
Denne romare var vackrare inbunden, än hennes egen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
