- Project Runeberg -  Stjärnornas kungabarn / Del 2. De tre /
249

(1889) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Låt vara! Behöfs inte.

Och i den unga drottningens rörliga inre stredo
motsatta känslor. Hon erinrade sig nu ända till minsta
detalj af denna afton den 12 Maj. Hon kände sig så
öfverbevisad, som någonsin en anklagare kan vara, att
hans anklagelse är falsk. Det kännes förödmjukande att
taga tillbaka sådana ord, och Kristina var icke den, som
tålde en förödmjukelse. Men lika litet var hon den,
som med uppsåt vidhöll en orättvisa. Den anklagade
måste få en upprättelse: hvilken? Hon teg några
ögon-blick. Hennes nya vrede vände sig mot anklagelsens
upphof.

— Sådane äro del Vara kronans rådgifvare och
inte mera tillförlitliga än Jean Holm, som skickar 100,000
moskoviter mot Stockholm!... Du där, lägg ringklockan
tillbaka på hennes plats. Det är inte dig hon skall kalla
till förhör och rannsakning.

Hagar ställde ringklockan åter på nattduksbordet.
Inom hennes fast slutna läppar rörde sig något, som
sökte ord. Rollerna voro ombytta. Nu var askungen
en prinsessa, och drottningen måste bedja henne om
ursäkt. Hon bedrog sig. Var askungen en prinsessa,
så förblef drottningen en drottning.

Kristina stod där i sin hvita nattdräkt, med sitt
upplösta hår och sina glänsande blå ögon, så kunglig
som någonsin, räckande handen åt tjenarinnan att kyssa.

— Stora portar — sade hon — vända sig ofta på
små gångjärn. Undra ej, om de stundom gnissla. Du
är oskyldigt anklagad, du har att begära en nåd af mig.

Rebellen kysste den framräckta handen: ett
hjärte-slag för, ett annat emot. Detta något, som sökte ord,
lydde nu: jag begär ingen nåd, jag begär rättvisa. Men
när orden fingo ljud, hade de fått en annan lydelse:

17. — Stjärn. kungdb. II.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:05:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topstjarn/2/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free