Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Men detta är ju förryckt, sade Kristina till sig
själk, hon, som visste allt och ej mera trodde på något
öfvernaturligt. — Jag måste vara sjuk eller galen af
nattvak ... Rosette!
Hon ringde. Den franska kammartärnan, som
efter-trädt Fiken Lång, trädde in.
— Hvad är det för ett ljus, som tränger in här i
rummet?
Rosette bedyrade förundrad, att hon ej såg något ljus.
— Se ut bakom gardinen! Det måste vara en
eldsvåda.
Rosette såg ut, märkte ingen eldsvåda och
bedyrade åter, att hon ej såg något annat än
morgongryningen, strömmen, Saltsjön och den midtemot slottet
liggande Kastellholmen, allt som det skulle och brukade
vara.
— Ser du ingen stjärna?
— Mais si, majesté, där är en liten stjärna ofvanför
Djurgården.
— Gå din väg, jag vill sofva!
Åter samma ’försök att undkomma skenet och åter
lika fruktlöst. Stjärnan begynte nu inflyta i
tankevärlden. Hon antog bestämda former, som kunde
förliknas vid de klangfigurer ljudet frambringar på en
glasskifva, beströdd med fin sand — ljudlösa ord, hvilka
återgåkvo tanken så tydligt, så omedelbart, som hade de
blikvit uttalade tätt vid ett lyssnande öra.
— Känner du mig? sade stjärnan.
Kristina ville svara med det gäckande löje, som
blikvit hennes andra natur: ja, jag känner dig ganska
väl, du är maran. Men hon körmådde det icke. Hon
kände sig upplöst, nästan tillintetgjord i detta sällsamma
sken, som uppkyllde och beherskade henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
