Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt för att utplåna sin kusins vanrykte och gjorde det
äfven nu. Hon gick den förlägna furstinnan till möte,
tog henne förtroligt under armen och ledsagade henne
till en berså, nog öppen för att låta dem ses, men nog
afstängd för att tillåta ett ostördt samtal.
— Min vackra Nore har blifvit en vingklippt dufva,
sedan vi sprungo tillsammans i Stegeborgs backar,
började drottningen, såsom när man vill uppresa en till
hälften afbruten ros. — Hvad säger din spegel? Tillåt
honom ej inbilla dig, att du åldrats. Jag ber dig, haf
inte för brådt; minns, att din ungdom äfven är min!
Furstinnan teg med nedslagna ögon och återhållna
tårar.
— Är du ej lycklig, Nore?
Samma tystnad. Utom det fladdrande lynnet hos
båda, voro dessa två hvarandra så olika, som det var
möjligt för två fostersystrar.
— Är han dig otrogen, säg? Jag känner hustrur,
som prisa sin man för att han inte slår dem.
Eleonora Katarina kände behofvet att försvara sig
själf genom att försvara sitt val.
— Min gemål är ridderlig, hviskade hon med ett
försök att småle.
Kristina undertryckte ett elakt skämt; hon ville ej
såra, hon ville upprätta.
— Det gläder mig, fortfor hon. Man kan förlåta
allt, utom låghet. Jag föredrager en lättsinnig ädling
framför en dygdig skrymtare. Det är lyckligast att vara
fri; men bär man en black om foten, skall man ställa
så, att man har armarna fria. Minns du gamle
Wolfen-buttel, stallmästaren, som lärde oss rida på Rönö, den
tiden vi ännu buro pudrad hårpung, puffärmar och
långa pärlband?... »Styfva tyglar, lilla nåden, om han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
