- Project Runeberg -  Stjärnornas kungabarn / Del 3. Makalös /
331

(1889) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tillbaka till den halmkärfve, där jag är född, och ködas
på nytt! Där är min stjärna; se huru kärleksfull hon
strålar mot mig i den ändlösa rymden! Hellre går jag
tillbaka till henne, min enda vän; hon har gifvit mycket
och tagit mycket, men hon har dock unnat mig att
be-hålla ett Ni har ingenting gifvit och vill fråntaga mig
allt. Så är det, mäster Petrus. Blif lycklig i eder tro,
om ni kan; jag kan det icke. Farväl!

Hon gick några steg, men kom icke långt. Den

förvånade predikanten såg henne stanna, vackla, försöka
gå vidare, men hejdas såsom af en osynlig makt. Hon

darrade i alla leder, hon ansträngde hela sin starka

vilja för att lösslita sig från detta oemotståndliga, som
förlamade hennes fot, men förgäfves. Efter en kort,
förtviflad strid sjönk hon, halft vanmäktig, ned vid

klippan, där talaren stått ett par timmar förut. I detta
ögonblick var hon, midti kvällens skuggor, såsom
genomstrålad af ljus. Hon sken i en oförklarlig glans, sem
belyste klippan, gräset, mossan och aftondaggen närmast
omkring henne. Ögonen voro slutna, hennes svarta hår
tycktes fosforescera, fållarna af hennes kappa lyste i
mörkret, tre diamanter i ringen på hennes finger tindrade
som Orions bälte på himlahvalfvet.

Oviss hvad detta månde betyda, närmade sig mäster
Petrus och utsträckte handen för att uppresa den
vanmäktiga.

— Vänta! sade hon med låg röst. — Stjärnan är
inom mig ... Hon talar ...

Det varade kanske en minut, kanske ett sekel.
Tiden fanns i detta ögonblick icke till. Plötsligt
be-funno sig båda åter i djupt mörker. Det
hemlighetsfulla skenet hade försvunnit lika hastigt och oförklarligt,
som det kom. Blott en svag ljusstrimma tycktes ila

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:06:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topstjarn/3/0337.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free