Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syndabockar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dragare, utan var för sig. Men däremot vandrade Sofi och
Nils Johan tillsammans om natten, eftersom de måste intill
sta’n för att köpa ringar, kaffekoppar, tallrikar och stenfat.
Det var nämligen så långt gånget, att det började synas på
Sofi, och det var bestämt, att prästen skulle läsa över dem
i sakristian första söndagen i november. Nils Johan hade
tagit städja som oxdräng vid herregården.
Men fastän både Larsson och Sven August mycket
noga hade undvikit att träffa varandra på bortfärden och
under vistelsen i staden, kunde de likväl inte undgå, att
komma i sällskap på hemresan, därför att de liksom av
magnetisk kraft drogos åt samma punkt. Det vill säga,
vistandet i staden hade gjort dem sådana till sinnes, att de
gärna ville komma till tals med varandra, i allsköns vänlighet.
Sven August åkte efter ett par brokiga stutar, som
han bytt sig till för hästkraken, han haft förut, en gammal,
som inte var så mycket värd, men som han ändå fått litet
emellan på. Han var särdeles belåten med affären och
hade i glädjen köpt en liter brännvin för att ta sig själv
litet till bästa och spendera på andra, under det han
knallade mot hemmet. Även Larsson, som haft med sig en
hel dragkärra full med slöjdsaker, hade skaffat sig
åtskilligt med våtvaror.
När Larsson hann upp Sven August, gick denne och
lomade bredvid vagnen, alldenstund väglaget var dåligt.
Larsson hade också, på grund härav, ett styft göra med
dragkärran, men han var envis och uthållig och van att hänga i.
Larsson gick en lång stund på landsvägsrenen utan att
låtsas om någonting, men så kunde han till slut inte hålla
sig; han kände ett obetvingligt behov att retas med Sven
August ett tag. Med en tvär knyck av överkroppen slängde
han fram kalvskinnsväskan, han bar på ryggen, drog därur
upp en stor butelj och tog sig en sup, men sade ingenting.
Sven August blev alldeles vit i synen, när Larsson, utan
att göra den minsta häntydning, stoppade buteljen
tillbaka i väskan, som han åter knyckte tillbaka till sin plats på
ryggtavlan. Något mera oförskämt och utmanande hade
han aldrig varit med om förut bland sina gelikar.
— Din djävla småknapring, mumlade han,
tillräckligt högt för att höras av Larsson.
Denne log hjärtegott.
Sven August hade svårt att smälta den skymf, Larsson
genom sitt uppträdande tillfogat honom. Efter en stund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
