Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigurd Stark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte vore så småaktiga, att de kände lust att äta upp
varandra, skulle det mången gång vara betydligt bättre ställt
för dem.
*
Det var på våren följande år, efter det Sigurd förbjudits
fortsätta med fisket. Det påstods med skadeglädje, bland
grannarna, att nybyggetorparen bättrat sig, ty numera
sågs han aldrig hålla till i ökstocken och singla på sjön
om kvällarna eller söndagarna. Det var därför inte häller
så underligt, att några stycken svanor detta år vågade
sig kvar i sjön en tid; annars hade de bara brukat slå till
några timmar på uppflyttningen, och så åter fortsatt
färden. Men denna gång stannade de i ett par veckor.
Godsägaren beslöt att fara och titta på svanorna en
tidig morgon, efter det att en påpasslig torpare varit
framme med nyheten. Han tog med sig inspektoren och
bokhållaren och sina bästa jaktgevär. Han var övertygad
om, att de skulle ha alla de elva svanorna med sig hem.
Skogssjön var djup och sank i stränderna, men hade
delvis hunnit valla sig efter sista sänkningen, vadan det
gick något så när skapligt att ta sig fram. Det var ännu
inte fullständig dager, när herregårdsherrarna anlände,
så det var ganska svårt för patronen att få de andra båda
utposterade på lämpliga ställen, där fåglarna skulle komma
att draga fram vid uppfloget. Slutligen lyckades han
dock få dem placerade, där han ville, och begav sig själv
i väg att rekognosera.
Det var så lugnt och tyst runt omkring. Tjädern
hördes slå »klonk» uppe i mon, solen var på uppgående,
och borta från en björkkulle på andra sidan Skogssjön
började orrtupparna på att tjoa . . .
Vattnet låg spegelblankt, utom mot sydost, där en
svag krusning, till följd av strömdraget, syntes. Ett litet
stycke från land, strax intill en gammal ökstock, som gjort
haveri, summo ett par änder, äkta makar. De lågo stilla
som vettar, vissa, som de voro, att denna tid på året få
vara i fred. Lärkorna höjde sig från plogtiltorna,
drillade en kort serenad uppe i luften, och slogo härefter ned
på de närbelägna stubbåkrarna, där de intogo sitt
frukostmål. Gäddorna slogo ända uppe i videsnåren, där
godsägaren smög fram med hjärtat i halsgropen. Han hade
gott skydd av en i Skogssjön utstickande, snårbevuxen udde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
