Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Söndag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framför Jonas’ rakspegel var sysselsatt med att reda ut
alla tovor, som under veckan snott ihop sig i hårpiskan. —
Jag tycker, förbanna mig, att du borde se efter klädtrasorna,
så inte motten finge äta opp dom.
Käringen, den argsinta Brit-Lisa, som Jonas Petter
gått och gift sig med, för att hon hade fullständig
uppsättning vid Hagstugan, ty hon var änka efter den förre
torparen där, lät sig föga bekomma, utan fortfor med att
slita i hårslingorna, gren illa och grimaserade som en
solvarg. Det knastrade efter mässingskammens framfart,
som när en ångvält köres fram över en soltorkad vedbacke,
och stora hårtestar följde med, liksom hade hon använt en
hästskrapa för söndagsansningen. Slutligen — när hon
gjort det bästa möjliga av sin hårprydnad — slängde hon
kammen på fällbordet, så att den studsade tillbaka mitt
ut på golvet.
— Du skulle huta och skäms, skrek hon till, och
inte svära, när det är söndag, och du står redo att gå till
skrift . . .
Jonas Petter teg och svalde ned de syndfulla ord,
han hade på tungan, när hustrun hutade åt honom, men
han tänkte för sig själf, att om det nu inte hade varit
söndag, skulle han nog ha vetat ge Brit-Lisa påskrifvet till
husbehov. Hon var en så led och enveten otäcka, som
alltid passade på att hugga på Jonas Petter, om det var
så, att denne förgick sig någon gång.
Under hela tiden, som Brit-Lisa och Jonas Petter voro
på väg fram till kyrkbyn, hade de inte ett enda ord att
säga varandra. Brit-Lisa gick tätt efter mannen, i
enlighet med gammal sedvänja, nedböjd och undergiven som
en åthutad stövartik. Hon höll händerna hårt knäppta
om psalmboken och svepte åt om axlarna sin stora äkta
schal, som hon fått av hennes nåd, när hon i unga år
tjänade vid herregården, så att hon såg ut som ett upp- och
nedvänt utropstecken. Glasögonen, i sitt stora fodral av
masurbjörk, stucko upp ur kjortelsäcken, och kängnosarna
pekade uppåt som kälkmedar.
Hon kom i all sin härlighet.
När de kommit fram, och Brit-Lisa väl hunnit in i
bänken, strax bredvid korsgången, där hon brukade sitta,
kom ingefärspåsen fram, och hon satte i sig så ivrigt av
den ettriga kryddan, att tårarna runno; det såg inte alls
illa ut, om prästen varsnade det. Han kunde gärna få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
