Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Söndag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fjärdingsvägen, ty Brit-Lisa tålte inte vid allt, hon fått
höra, varför han fick släpa henne efter sig som en våt
trasa.
Så började åskan gå, och då vart det än värre.
Hustrun grät och jämrade sig som en synderska på
bönemöten, och, hemkommen, sjönk hon ihop i ett hörn
med fingrarna i öronen och den storrosiga äkta schalen
om huvudet. Jonas Petter satte sig i vrån mellan
chiffonieren och sängen och började läsa i psalmboken. När
dundret tog till, så att även han vart ängslig, slängde han
boken till Brit Lisa och puttrade:
— Du kunde väl åtminstone ha vett att hjälpa en med
ett guss ol, din leding.
Käringen svarade ingenting, men Jonas Petter såg,
hur det för varje blixt lopp som en elektrisk stöt genom
hennes seniga lekamen.
*
Brit-Lisas urgamla mor och ungarna, både de, som
funnos från förra giftet och de, som blivit till i det andra,
hade under ovädret haft sitt tillhåll i fållbänken i köket,
och först när knallarna började mattas av, kommo
allesamman framkrypande och begåvo sig in till far och mor i
stugan.
Jonas Petter gick en lång stund och tittade sig omkring
liksom litet yrvaken; även Brit-Lisa gick och trulade,
väntande på, att mannen skulle säga något, så att hon bleve
i tillfälle att ge honom litet på huden, eftersom ungarna
höllo sig stilla, så att hon inte på minsta sätt kunde komma
åt dem. Men hon fick vänta förgäves, ty i sin ordning
hoppades Jonas Petter, att käringrackarn skulle hosta
fram något, som han kunde hänga upp sig på.
Åskan drog emellertid bort, under det makarna
väntade på ett tillfälle. Det dova mullrandet förnams nu
endast likt ett avlägset eko i fjärran, molnen skingrades
och strålarna från den dalande solen stucko fram. Luften
var hög och ren.
Jonas Petter hade gått ut på förstugutrappan och
ställt sig. Det dröjde ej värst många minuter, förrän
Brit-Lisa kom efter för att se, vad han tog sig till. Hon
ställde sig tätt bredvid honom, som hon brukade göra, när
hon ville, att det skulle vara särskilt väl mellan dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
