Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En händelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gick åt i Hartorpet. Det var därför ingen lätt sak att gå
och skaffa hem bränsle från skogen.
Åtta sängar, i vilka fattigstugans värkbrutna invånare
sutto, stodo tätt intill varandra kring väggarna. Det
rådde den största ängslan, och alla sökte räkna ut, hur
det skulle gå till att få hem litet från skogsdjupet för att
slippa svälta ihjäl under hälgen. Det var inte gott att
leva, om man inte hade bröd.
Sten-Brita, som varit hustru till en gammal roteknekt,
gav sig omsider ut några dagar före julafton, sedan kusken
varit nere med litet matnyttigt. Ett par av gubbarna hade
varit ute och skottat en bit för henne, men det förslog inte
mycket i förhållande till den långa sträcka, hon hade
att vandra. De hade ej häller annan redskap än stugans
båda brödspadar, och hur långt kom man väl med dem?
Brita hade tagit på sig ett par gamla byxor, som
hon lagt undan efter mannen för att kunna ha att ta till
vid påfallande behov, och hon fann nu, att det var bra
att ha sparat dem.
Hon var manhaftig som en karl; plumsade käckt på
en halv mil inåt skogen, utan att känna trötthet, stannade
och kvistade ned några grenar från en soltorr gran på
stensluttningen, tog ett helt litet lass på ryggen och vände hemåt.
Det hon hade, skulle nog räcka till julbaket, tänkte hon.
Det fanns gott om råvulen björkved att fylla på med.
Sten-Brita myste av belåtenhet. Hon kände sig inte
så litet kavat, att hon och ingen annan vid Hartorpet orkade
gå till skogen efter ved i halvannan aln djup snö. Men
hon var väl inte Sten-Brita för ro skull häller! Änka efter
herregården starkaste grenadjär!
— Inte för att det gör mig nånting, att jag måste ut,
sade hon för sig själf, men nog känner jag det liksom en
orätt, att inte herregården gitter köra hem julveden — litet
att baka smulorna vid — åt stackarna i Hartorpet. Ändå
ha de slitit och släpat som dagsverksfolk, så länge de orkat!
Hon stod stilla en stund och vilade sig, och fortsatte
sedan, utan att känna, att hon var genomblöt av snö och
svett. Bördan gjorde, att hon sjönk ned, så långt benen
räckte, och litet till, och snön kröp upp under kläderna och
klibbade sig fast.
Usch, vad det var ruskigt att känna sig gammal och
usel!
— Hade jag inte litet av min gamla seghet kvar, så,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
