Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det vore ju ganska obehagligt för dig, om släktskapen med
dagsverkaren, med skogstorparen, bleve uppdagad.
— Jaså, du är torpare?
— Ja, och jag har hustru och barn.
— Hm, jag kanske skulle kunna göra något för dem,
för . . . för . . .
— För att jag påtog mig en annans brott, menar du,
vidtog Ossian skarpt; nej, jag tackar, jag vill inte ha dina
syndapängar. Jag har aldrig bett dig om något.
Den främmande hade blivit blodröd i ansiktet. Han
stod en lång stund och sökte efter ord.
— Det är så länge sedan . . . började han slutligen.
Ossian ryckte till och gick ett par steg närmare den
andre. Blicken var isande kall.
— Hur lång tid, som än förflutit, skall jag likväl
minnas den äldre broderns nesliga dåd . . .
Ossian liksom stötte fram varje ord. Så gick han med
taktfasta, långsamma steg sin väg vidare. Han gick som
en segrande från valplatsen.
Kaptenen stod kvar. Benen ville knappast bära
honom, och när han äntligen blev sig själv, smög han likt en
brottsling genom parken upp på sitt rum, där han stängde
sig inne, så länge han vistades vid Lagerkulla.
Men Ossian, döv för alla smygande rykten, gjorde
alltjämt sina dagsverken, då han inte gömde sig på det
magra skogstorpet.
Vem var han, och varifrån var han kommen? Ett
offer måhända för den brutala styrkans rätt? En ensam?
En fågelfri?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
