Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett dödsdrama i ödemarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Åja, nog för att jag kommer ihåg ett år, vidtog
Per Kula och flåsade som en blåsbälg. Minns du, när jag
körde Grålla genom isen, som sol och vår gjort osäker?
— Du fick ingen ersättning från herregården för
kräket, tror jag? frågade Lars-Anders.
— Nej, inte ett kronans öre, svarade Per och sköt
upp huvan.
— Ja, är det inte förbannat, fortfor Lars-Anders.
Och jag tror nästan, att det blitt ännu värre för oss sedan
dess, för nu skyfflas man hit och dit som gamla utslitna
dragare . . . Det är tacken för man arbetar; men det är
också tacken för fjäsket, för som du vet, så ha somliga här
vid gården inget större nöje, än när de få springa och göra
sig till ... Jag tycker, att det är galet, att vi ska hugga
hustimmer, när det är strejk . . . Men man ska
naturligtvis tjänstgöra som stackare, för att man, mot skälig
arbetsgäld, får bo i ett hybble, och för att man får plocka
stenbetter ur några magra åkertegar, som kanske
förvaltningen rafsar åt sig, ifall man lyckas få dem litet bättre.
Jag tror, att det är hög tid för oss att söka rätt på vårt
och att inte längre låta pådyvla oss pålagor, som själva
hin håle syns ha hittat på. Jag anser det vara
orättvist, att vi måste gå och hugga timmer, när det är till
förfång för andra, och vintern är så pass otjänlig, som den är.
— Tvång och orättvisa, det är det enda, som vi få
njuta utan betalning, menade Kula dystert.
Han talade med svårighet, och han kände liksom en
klump i bröstet. Han gick famåtlutad, som en
sjuttioåring, fastän han inte hade sett flera årsdagar än ett par
och fyrtio. Det sved och brände som eld i lungorna, och
ibland kom den svåra hostan som ett oväder, så att han
blev tvungen att sätta sig ned.
— Det är sannerligen ganska mycket här i livet,
som inte är så rättvist, fortfor Per Kula långsamt. Tänk
nu bara på mig, som för var dag får gå och göra arbete,
fastän jag är så gott som halvdöd . . . Hör, ska du få höra.
hur det djävlas i kroppen på mig! Det jäser som i en
dynghög.
Lars-Anders lyssnade ofrivilligt till rosslingarna.
Han visste ju mycket väl förut, hur det stod till med Per
och tänkte, att det nog inte kunde vara mycket kvar av
de där slamsorna i bröstet, och att Per nog inte hade så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
