Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett dödsdrama i ödemarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särdeles långt igen. Nåja, Per Kula gick ju själv och
väntade på, att det skulle ta slut med honom.
— Du har nog tagit dig knäcken på skogshygge,
du Per, sade slutligen Lars-Anders allvarsamt. Jag minns,
hur ovarsam du var i ungdomen om vintrarna.
Kommer du inte ihåg själv, att du ibland, när det rök av dig
som en mila, kunde kasta barkskyffeln ifrån dig och lägga
dig framstupa på tillfrusna vattenhålor och bälja i dig
av det kalla vattnet? Det var nog inte så bra det, tänker
jag. Jag åtminstone skulle då inte ha tålt vid det.
— Nej, det kan ju hända, vidtog Kula, men jag
ska säga, att en är så illa tvungen många gånger, när
blodet brinner, och det inte står till att få något annat att
dricka.
— Jag reder mig bra ändå, menade Lars-Anders,
utan att så där gå och slå hål på isen efter vått; jag tar mig
en mun snö, när arbetet torkar det våta i mig. Det kunde
väl också du ha nöjt dig med.
— Nej, tack ska du ha, det gick inte, det var alldeles omöjligt; och du har nu aldrig varit så förbannat
het invärtes som jag, för då talade du inte så där, tog Per
i hetsigt. Far min var ett svin genom brännvinet, vet
du väl, och jag tror, att det är något arv från honom, som
bränner upp mig invändigt.
Lars-Anders nickade. Han trodde inte mycket på,
att kamraten ärvt sitt dåliga bröst, ty fadern hade varit
stark och oböjlig. Men just nu ville han inte disputera med
Kula — och han tänkte, att det onda i världen nog inte
kom precis av sig självt; han hade sett, att inte fattigdom
häller brukar göra det.
Allting hade sin rot någonstans.
*
När Lars-Anders och Per kommo fram till hygget i
Storskogen, som var utstämplat för deras räkning, började
det dagas, så att man kunde se, vad man hade för
händer. Men då de varsnade, att de andra hade dragit omkull
i det närmaste så mycket, som gick åt att arbeta på för
dagen, blevo de litet misslynta, över att de försovit sig.
Men man fick väl ta i så mycket häftigare, bara man väl
hann komma i gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
