Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett dödsdrama i ödemarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det gick ju visserligen litet trögt i början, ty på
vintrarna var man inte van vid så stora och styva arbeten,
men efter hand mjuknade ryggarna, och arbetsförmågan
sprang upp till en förvånansvärd höjd.
Stocksågen flög som en blixt fram och tillbaka i det
benhårda tjurträet; ryggarna stodo i halfcirkel, och det
knakade i lederna, när man flyttade på benen, allt efter
som skåran gick framåt vid kulldragningen. Det rök
genom deras uppfläkta tröjor som från läckande ångpannor,
och det luktade svett lång väg från de båda torparna.
Det var inte tid, att för en enda minut hämta andan,
förrän klockan slog tolv på dagen, den timme, som är
middag både vinter och sommar.
Nu undanslängdes yxor och skyfflar för ett ögonblick —
ty barkningen hade börjat — och andfådda skyndade båda
tillbaka till platsen, där de huggit in, och framtogo sina
magra matsäcksknyten.
Kula skalv i lemmarna som en febersjuk, och i halsen
satt någon lös slamsa, som åkte fram och tillbaka — från
lungorna och ända upp till struphuvudet. Han drog åt
sig mjölkbuteljen och drack i ett enda drag ur
alltsammans i den.
— Drick inte så häftigt, Per, varnade Lars-Anders.
Du kan ju rakt fördärfva dig . . .
— Å, jag är van, framstötte denne med galghumor;
jag har inte så mycket att hålla på, tycker jag.
— Men du har hustru och barn, sade Lars-Anders
lågt.
Kula hade, trots att han förut var eldröd av värme,
blivit vit som snö över hela ansiktet.
— Det är nog inte så farligt, urskuldade han sig,
när mjölken är uppkokt förut, som den här var. Men det
är ju klart, att en får lov att akta sig.
Lars-Anders svarade ingenting på en stund, medan
han med sina brunbetsade, glesa framtänder högg stora
stycken ur det isiga brödet och oavbrutet dunkade med
stövlarna mot varandra. Han nickade emellertid
instämmande.
— Jag fryser som en hund, sade han för att säga
något; jag har visst fått isbitar i tassarna.
Han satt en stund och lystrade efter svar, men när
han inte hörde till något, vände han sig om för att se, vad
Kula tog sig för. Han såg då, att denne sjunkit ihop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
