Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett dödsdrama i ödemarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men han hade tänkt, att det inte just var någon nyhet, som
det brådskade med. Det var vinter också, så att inte
liket kunde börja lukta.
— Nu kan jag tala om för dig, Kristin — började
emellertid Lars-Anders och tummade på hättan, när han såg
Pers hustru stå med gapande mun, väntande på det värsta,
— att i går, när vi skulle äta middag, satte det gamla åt
Per igen, så han strök med. Men jag risade ned honom
och satte ett märke, så det skulle gå att hitta honom,
även om det vart snö.
Kristin, hustrun, gick och satte sig på soffan, men hon
grät inte en tår. Hon bara satt och funderade.
— Det var ju, gunås, länge väntat, sade hon
stillsamt. Men nu undrar jag, om patron ska låta mig behålla
torpet för barnens skull.
— Det får nog gå likadant, som när Per levde, menade
Lars-Anders förtröstansfullt, om du bara gör rätt med
samma beredvilliga noggrannhet som han.
Lars-Anders grep tag i klinkan för att vända om hem,
men kom att tänka på något, som han också beslöt säga.
Han strök med näven ett slag över luggen.
— Per var då ett sjukt skrälle i alla tider, mumlade
han, så om du skaffade dig en stark och frisk karl och
gifte om dig, skulle ingen människa undra på det . . .
Kvinnan tittade stort på Lars-Anders, men nickade
instämmande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
