Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julgranarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att det var någon orätt i att rödja i åkerlyckorna . . . Nej,
bevars! Detta hade åtminstone alltid varit tillåtet för
undantagsfolket, som före honom innehaft Fågelmossen.
Julmånaden det året var ovanligt snörik, så det vart ett
skäligen bistert dagsverke för Svante att gå och nosa rätt
på alla buskarna, eftersom snön hade tryckt ned dem, så
att de knappast syntes. Det var en dag strax före
julafton, han tog sig fritt från herregården och utförde arbetet,
och han vart trött som en hund innan kvällen
Samma dag hade också skogvaktaren varit ute och
sett efter villebråd till julen för herrskapsbordet, och
detta var nu inte så särdeles lyckosamt för Svante i
Fågelmossen. Stål, skogvaktaren, var egentligen ingen elak
person, och han såg mycket väl, att med Svantes
åverkning ingen skada åstadkommits, men som han för tillfället
stod lågt i gunst hos husbonden, och han hade reda på
dennes avoghet mot Svante, tänkte han, att här var ett
lämpligt tillfälle att åter komma upp i smöret. Det kunde
ingen hjälpa, att det var synd om Svante, ty det är nu så
i livet, att en var är sig själv närmast.»
Det blev ingen ro för Stål, varken dag eller natt, efter
upptäckten, ty han gick ständigt på vakt för att få se, när
Svante skulle fara till staden. Men han fick vänta ända
till julafton, Då, i otta, var torparen uppe, lassade granarna
på dragkälken och lunkade i väg. Stål, som vaktade, smög
efter i mörkret och räknade noggrant, hur pass många
buskar han hade.
När Stål en stund hade gått och lurat bakefter lasset,
smet han in till Skat-Olle, som bodde i en backstuga
bredvid vägen, Hagtorpet kallad, och bad denne komma ut ett
tag och kasta ett öga på fågelmossetorparens stadslass.
Skat-Olle, som fått sitt otäcka namn därav, att han
brukade skjuta skator och äta om vintrarna, förstod, att det
var fråga om att få tjäna en styver och var därför inte sen
att kasta på sig klädtrasorna. Snart hade han också, med
Stål som vägvisare, hunnit ifatt Svante, som drog och
stretade, så ryggfenan stod krokig som på en aborre.
Svettångorna sjödo som milrök genom barskinnspälsen, och
han flåsade och flämtade som en smedbälg.
— Kan du tänka sådan rackare, som inte håller sig
för god att gå och stjäla skog för patron! eggade Stål.
Räkna får du se, hur många storändar det är. Skat-Olle
räknade, så han slog kors med benen, ty han började se illa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
