Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julgranarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
solskenet i livet — så gick det inte för sig . . . Det gick inte på
några villkor att komma över det mått, patronen skurit
till åt stackrarna, och måttet, som det mättes efter, var
så jämnt efter de minsta behoven, så det kunde inte läggas
ett hårstrå emellan . . . Och när nu granbuskarna endast
stodo och snyltade i dikena och drogo musten ur åkrarna,
hade han inte sett någon orätt i att hugga bort dem, och ej
häller i att avsätta dem i staden, så barnen, hustrun och han
själv en enda jul finge en liten, liten smula glädje, ty
mycket var det ju inte, om man betänkte, hur patronen hade
det. . . Det funnes egentligen aldrig någon glädje för den
fattige. Och väl må man tycka det var illa ställt, när inte
husbonden unnar tjänarna julglädje.
Häradshövdingen satt och skar bort stora stycken av
pännan, så att den vart omöjlig att använda, och nämnden
var enhällig om att ge patronen en bakläxa, så han inte
skulle komma igen. Men då framträdde Stål och
Skat-Olle med sina vittnesmål, och nu fick lagen lov att ha sin
gång. Den glädjen hade man emellertid, att få så lågt
värdesätta granruskorna, att förseelsen nätt och jämnt
kunde dömas som snatteri.
Svante fick alltså böta några kronor; och han tänkte,
när han lyssnade till de torra termerna, att lagen
uteslutande skrivits i sådan anda, att den fattige och
egendomslöse ständigt skulle känna dess svidande slag.
*
När Svante på senkvällen vandrade hem från
tingsstaden, var himlen klar, och stjärnorna tindrade. Nästan
omedvetet föll då tanken på den gamla sägnen, som
förtäljer, att var och en människa har sin egen stjärna, och
därför gick han nu och sökte undrande efter, var hans
stjärna kunde finnas.
— Kanske det är den — eller månne det är den?
undrade han.
Men han fick spörja förgäves, och han gick länge oviss,
rov för en tyngande, dyster beklämning. Slutligen
varsnade han likväl långt nere vid horisonten en stjärna, som
var så matt i sin glans, att man kunde föreställa sig, att den
var inhöljd i en slöja.
— Visst är, att denna stjärna är min, mumlade han,
ty den är lika skum och dyster, som hela mitt liv har varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
