Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och som visste att uppskatta sig såväl för sin rang,
som sin förmögenhet.
Larsson var dock ingalunda någon af dessa
högfärdiga bönder, som erhållit benämningen bondherrar,
och icke heller var han nagon gnidare, utan
gaf gema med sig at fattiga och höll ett gästtritt
hus; men han var något midt emellan dessa och
vanliga anspråkslösa bönder. Han ville vara ansedd,
för det han var riksdagsman; men han visade sig
det oaktadt så “gemen“ som möjligt för att ej gifva
lastarenom rum. Han ville äfven vara ansedd för
det han var rikast i orten och med innerlig förnöjelse
såg han sin förmögenhet årligen tillväxa,
men han gaf likväl rikligt med sig åt de behöfvande,
på det han skulle få namn om sig att vara välgörande
och på det han skulle kunna visa att han hade
råd att gifva mer än andra. Han var fast öfvertygad
om att rikedom var den enda vägen till lycka och anseende;
och lika fast som han trodde att han utan
den aldrig blifvit riksdagsman, lika fast trodde han
äfven att han nu höll fäderneslandets öde i sin hand.
Han lät äfven, då han var i sällskap och man
började tala om riksdagens förhandlingar, gerna förmärka
att det varit hans röst som gjort till eller ifrån.
Sådan var Larsson. Om sonen är icke mycket
att säga annat än att han var 15 år gammal och
till utseendet mycket liknande fadren. För öfrigt
var det icke fritt att han lik många andra pojkar,
som uppfostrats i öfverflöd var liknöjd och lat.
Han tycktes äfven vara åtkomlig för samma känsla
som fadren, nemligen penningdryghet och rangsjuka.
Likväl kunde man icke härom draga någon bestämd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
