Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu i de ungas själar och af uppriktigaste hjertan
tackade de Gud och kung Karl för den goda
utgång, som saken haft. De voro lyckligtvis
ännu så oförderfvade att de kunde tacka Gud,
och det är beklagligtvis icke många, som kunna
göra det så uppriktigt.
Då Karl XV vid framkomsten till Ulriksdal
gick från bord, nickade han vänligt åt Anna,
folket, till och med den högmodiga mångelskan,
gaf vördnadsfullt plats, och följd af många
beundrande blickar gick kungen upp till slottet.
»Ja, det är ändock en karlakarl», menade
somliga. »Sådan skall en kung se ut.»
»Ja, det är rätt,» sade andra, »Och det
bästa är att han är så innerligt godhjertad. Det
finnes knappt någon, som mera röres af den
verkliga nöden än han.»
Sedan Anna och Erik ett par timmar
vandrat omkring i Ulriksdals park och med stigande
förtjusning sett på allt det vackra som fans der,
reste de hem med ångslup till
Stallmästaregården, hvarifrån de sedan vandrade till fots hemåt.
Andra dagen derefter var Anna åter vid
Ulriksdal och fick äfven då träffa kungen. Erik
var med, uppsträckt i de finaste kläder han egde.
Kung Karl var vid särdeles godt lynne och
skämtade icke så litet med den blyga och rodnande
Anna.
»Och nu lycka till bröllop snart», sade han
vid afskedet. »Helsa gubben far din och säg
honom, att jag inte blir god på honom, om han
nekar till ditt giftermål med den du håller kär.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
