Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det vore väl besynnerligt, om du inte skulle
kunna omtala hvad svar du fick!» utbrast han
vresigt. »Eller kanske att du aldrig talat med
kungen?»
»Jo far, det har jag visst gjort; han kände
först igen mig.»
»Ja, ser du, det är en karl, det, att ha godt
minne, när han — — —.»
Fanjunkaren afbröt sjelf sitt tal och vände
sig förlägen bort; ty det rann honom nu i
hågen att kungen äfven kommit ihåg hans
snedsprång.
»Hm, hm,» hostade han derför, »jag menar
att du — — — att du — —.»
Då Anna märkte fadrens bryderi, kom hon
honom välvilligt till hjelp och omtalade så
omständligt som möjligt, dock utan att nämna Erik,
ty den aldra minsta antydan, om att hon träffat
honom, skulle försatt gubben Hane i eld och
lågor, sin färd ut till Ulriksdal, samt afslutade sin
berättelse sålunda:
»När då kungen lyssnat på mig, blef hans
ansigte så vänligt och sedan han funderat en
stund sade han: Helsa du far din, att jag skall
tänka på saken. Du kan lugnt resa hem.»
»Sa’ han så?» skrek Peter Hane och
sprang upp.
»Ja just så sa’ han! Men hvad i all
verlden kommer åt er, far? Ni blir ju så förskräckt!»
»Ja, ser du min, flicka,» fortfor gubben, »om
kungen gaf dig det svaret, då är det ingenting
att hoppas.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
