- Project Runeberg -  Nils Dacke / Första delen /
139

(1881) [MARC] Author: Pehr Thomasson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

139
NITTONDE KAPITLET.
Känslan af frihet hade upplifvat den gamle höfvits-
mannen och hans dotter och ingifvit dem ny kraft. Under
det de skyndsamt genomtågade den mörka skogen, slogo
deras hjertan högt af glädje och uppfyldes af tacksamhet
emot den allgode Guden,- som mitt ibland deras fiender
utsökt deras räddare ur nöden. De öfverlemnade sig helt
och hållet åt den sälla tanken på en lycklig framtid och
voro redan komna sä långt ifrån Dackes borgruiner, att
de befunno sig i Småland i en ödemark, hvilken sällan be-
träddes af någon menniskofot; men då grumlades Agdas
glädje genom en hastigt uppstående misstanke, som hon icke
förmådde undertrycka, emot deras förklädde ledsagare, hvil-
ken stum framskred vid hennes sida och ieke släpte tygeln
ur sin hand. Då de lemnat skogen och åter vände sig
till höger emot den klippfulla hafsstranden, tycktes det
henne liksom hennes obekante förare med afsigt dröjde för
blifva efter de andre. Det lyckades honom äfven, i det
han stannade Agdas häst, ordnade något på sadeln, under-
sökte packningen, hvarmed man belastat djuret, och först atei
■dref det i gång då höfvitsmannen med sina ledsagare nagra
hundra steg framför dem red omkring ett hörn- af en
klippa.
Månen lyste klart nog för att visa Agda, att hon var
ensam med den främmande mannen. Med vänliga ord bad
hon honom derfore skynda, på det hon strax ater måtte
upphinna sin far. I stället för att svara slog han till-
baka tröjkragen, hvilken hittills dolt hans ansigte, och jung-
frun upphäfde ett rop af förskräckelse, då hon nu märkte
att hennes ledsagare var hennes dödsfiendes son.
»Olof!» utropade hon, »vi äro förlorade! O, min far!»
»Tyst!» hviskade Olof beklämd. »Frukta icke, goda
Agda, jag är dig trogen ända till döden!»
»Vore du icke din faders son», svarade hon, »skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:07:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tpndacke/1/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free