Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
väl lif i den ödsliga borgen; men likväl fördrefs ic-ke här-
igenom invänarnes ängsliga spänning.
Sture blef blott sällan synlig utom sina rum; han
hade Öfverlemnat sig ät en frivillig ensamhet, och denna
syntes hafva blifvit honom kär. En dyster mjeltsjuka höll
hans annars så verksamma och glada själ fängslad. Hans
bleka ansigte, hans matta öga, hans sänkta hufvud och en
viss liknöjdhet i alla hans rörelser förkunnade bekymmer
och afsmak för lifvet. Sällan såg han sin maka, hvilken,
sjuklig, redan länge varit innesluten i sina rum, och om
han någon gång träffade henne, vände hon sig skj^gg ifrån
honom, blef döf för alla hans ömma böner att förklara den
obegripliga köld, som rådde i hennes uppförande emot honom,
och ursäktade sig med den djupa sorg, som uppfylde hen-
nes bröst öfver brödrens död, sedan hon erhållit den un-
derrättelsen, att han fallit vid Bergqvara i striden emot
bönderna. Deras bjertan förblefvo således åtskilda, och
dagligen ökade sig bekymren i Marthas bröst. I Stures
barm. slog den länge slumrande, men ändtligen i full kraft
uppvaknade svartsjukan sina mörka vingar omkring hans
krossade lijerta. Ingen varm, oemotståndlig lidelse hade
låtit honom tillkämpa sig besittningen af Martha ; en blind
händelse hade förskaffat honom hennes egande, utan att
den unnat hans hjerta tid att undertrycka den lågande
ungdomskärlek, han hyst för drottningen, hennes syster.
Märtha blef lika oförmodadt förenad med honom genom
dessa oupplösliga band, som binda för lifstiden. Tidens
lindrande balsam, hans makas behag, hennes fromma barns-
liga sinne, hvilket hon med alla tecken afsann kärlek vände
till honom, hade småningom tillbakaträngt den ungdomsbö-
jelse, hvilken han nu ansåg för ett brott att underhålla,
ja, slutligen hade faderskärleken ännu fastare förenat ho-
nom med hans barns dyra moder, oeh utplånat ungdoms-
kärleken, och numera hyste han icke något straffbart minne
af den förflutna tiden, hvilket hade kunnat gälla såsom
otrohet emot hans maka. Nu älskade han icke mera med
dåraktigt svärmeri, utan med allvaret af en man, som för-
tror förnuftet ledningen af sina känslor. Han insåg och
6
Nils Daeke. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
