Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
denna och lät sitt hufvud nedsjunka på bröstet. Så fort-
satte han långsamt sin ridt och hade redan till hälften till-
ryggalagt den ojemna hålvägen, då hans häst plötsligt skyg-
gade, vände hufvudet än till höger, än till venster under
ett ängsligt frustande ocli stegrade sig högt i luften, upp-
bjudande sin sista styrka. Den tunge ryttaren grep hastigt
efter tygeln, och, liksom uppvaknande ur en dröm, kastade
han sina blickar omkring sig för att uppspana hvad som
skrämde hans häst. Men liksom hästen bäfvade ryttaren,
då han få steg ifrån sig nära klippväggen utur en efter
utseendet af menniskohänder sammankastad snöhög såg ett
ohyggligt markattansigte titta fram, men rätt vänligt grina
emot honom.
»Vik hädan, du orene ande!» mumlade ryttaren för sig
sjelf och slog korstecknet tre gånger för sitt bröst. Men
då han märkte, att det underbara ansigtet icke vek undan,
utan alltjemt hade sina blickar fästa på honom, höll han
sin ännu oroligt gnäggande och sparkande häst och beslöt
att med kallt blod betrakta spöket, ty ett sådant trodde
han sig se. Det tjocka hufvudet var omlindadt med grått
vadmal, och inga andra lemmar, som tillhöra en mensklig
kropp, syntes öfver snöhögen. Det gula, infallna ansigtet,
vanstäldt utaf ett oräkneligt antal skrynklor, förrådde lik-
väl genom beständiga rörelser lif och föreföll ryttaren vid
närmare betraktande ieke alldeles obekant. Han lyfte pels-
mössan, hvilken nästan var nedfallen öfver ögonen,’ upp på
pannan och höll sin flata hand liksom en skärm emot snöns
tindrande sken för att öfvertyga sig, om hans ögon icke
bedrogo honom. Det underbara hufvudets små gröngrå
ögon tycktes nu äfven hafva igenkänt de från pelsmössan
befriade dragen hos ryttaren ; ty ett med gråt blandadt
skratt framträngde öfver läpparne, och följande afbrutna
ord framfördes af en rosslig stämma : »Är det verkligen
du, tjocke? Var mig välkommen! Jag trodde mig väl
aldrig mer få se dig i denna verlden; ty då vi för några
månader sedan skildes åt, hade jäg icke velat gifva en tall-
kott för ditt lif. Det synes mig nästan otroligt, att döden
icke utblekt den röda jyrbåken i ditt ansigte! Huru har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
