Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
begagna denna dikt till att på en gång förstöra sin dotters
hopp om min återkomst och återgifva henne sin förra fri-
het. Sök blott då tillfälle att nalkas henne ; upptäck allt,
hvad du nu vet, och öfverlemna den älskade som en un-
derpant af min eviga trohet denna ring, hvilken är henne
ganska väl bekant; bed henne att blott med tålamod af-
bida tiden, och säg henne, att jag är verksam för vår till-
kommande lycka. Så litet det ock passade sig i mitt läge,
måste jag likväl skratta högt vid denna Peder Skrifvares
besynnerliga begäran, att jag skulle låta bruka mig till
kärleksbud; men i det ögonblicket hade jag väl till och
med tvungit mitt eget hjerta till kärlek och gnält som en
kloekarkatt för ett fruntimmers gunst, om detta blifvit
fordradt af mig såsom priset för mitt lif. Derföre mottog
jag ringen, gömde den sorgfälligt, loivade honom allt och
försäkrade att troget uträtta hans budskap. Då vi nu af-
talat det nödvändigaste angående min flykt, inträdde tvenne
knektar, hvilka han gifvit uppdrag att gräfva en graf vid
den yttre ’slottsmuren, och anmälte, att de slutat sitt göro-
mål. Härpå befalde han knektarne att inbära ett stort fat,
som redan stod i beredskap utanför, lät fylla det med mjöd
och tillät knektarne att dricka af min dödsdryck så mycket
de ville. Dessa, som redan förut druckit tappert och der-
ute, vid tillredandet af grafven, tömt ett litet krus, hvil-
ket Peder Skrifvare frikostigt skänkt dem, öfverlastade sig
nu så, att de knappast mera kunde hålla sig på fotterna.
Då min räddare märkte detta, tog han högtidligt afsked
af mig, intalade mig mod med lika flytande tunga som en
munk, hvilken ledsagar en arm syndare till afrättsplatsen,
och jag skänkte honom mitt stora dryckeshorn till en åmin-
nelse. Derpå befalde han de druckna knektarne att gå ut
och vänta utanför dörren, till dess det var förbi med mig,
då ville han ropa in dem. Sedan vi ostörda tillbringat en
stund under hemliga rådplägningar, tog han fram ett stort,
svart kläde, utbredde det på golfvet och jag lade mig derpå
alldeles utsträckt, under det jag, så godt som möjligt, be-
mödade mig att ligga stel och orörlig med tillslutna ögon
såsom död. Derpå slog han klädet så fast omkring mig
Nils Jlarkc. IL 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
